Jag har tänkt på Josef Conrads märkliga verk hela dagen idag. Tänkt och tänkt förresten, jag våldgästades av den. Det slog mig att större delen av romanen handlade om vägen till det oerhörda som skedde djupt inne i djungeln.
Väl framme, gick det ganska fort… som väl var kanske… för hur som helst, det är inte alltid som språket räcker till. Tankeverksamheten kommer till en viss gräns då det bara planar ut… Det finns också en gräns för vad människans medvetande kan ta in…
Mörkrets hjärta var det första som hemsökte mig när jag läste om de irakiska barnhemsbarnen imorse. Inte för att bilderna från barnhemmen i Rumänien, Ryssland och Kina någonsin bleknat…
Ändå hoppade jag till när jag hörde på Rapport något i stil med: "Detta visar på hur långt korruptionen har nått i Irak…"
Korruption? Är det vad det här handlar om? Korruption? Tjugo föräldralösa och handikappade barn, apatiska, knappt kontaktbara, liggande på golvet i en mörk håla, i sin egen avföring, utan kläder och utmärglade av undernäring, medan mat och kläder fyller rummen intill?
Är det verkligen KORRUPTION?
Korruption kommer inte i närheten av detta ohyggliga i det fem mäskliga hjärtan, tre kvinnor och två män, gjorde sig skyldiga till! Länge, kallt, utstuderat, cyniskt och utdraget vandrade de i hjärtats mörker, och i sina händer höll mörkrets pulserande hjärta…
O, alla världens nu levande språk, skänk oss ord som anstår en bön till ljuset…
No comments:
Post a Comment