Medlemmar av Fath al-IslamElias al-Murr, Libanons försvarsminister sa igår att operationen i Nahr al-Bared var genomförd. Det skulle bli eldupphör. Men så blev det inte. Bombningen fortsatte idag. De som flytt från lägret beordrades att inte återvända. Det fanns en hel del att ta hand om innan folk kunde återvända.
Vad det är som ska tas omhand först? Lägret har ju förvandlats till en grushög. Liken ligger på gatorna. Det är svårt att tro att någon kunde överleva därinne. Men 8000 människor blev kvar. När de försökte fly blev de beskjutna så det var bara att stanna och vänta… och hoppas…
Nu är man upptagen med att "rensa" i Nahr al-Bared. Man talar om den libanesiska arméns heder. När den libanesiska armén kokade te för israelerna i södra Libanon under kriget förra året, var det inte tal om heder.
Vem tog dit Fath al-Islam och varför är det ingen som bryr sig om heller. Hariris ser ut att komma undan så länge.
...
Hur gick det till? Varifrån och hur kom Fath al-Islam till Nahr al-Bared? Några berättelser finns att läsa på arabiska på elaph.net
Ahmad Yassin, familjefar, tidigare granne med Fatah al-Islam i Nahr al-Bared, bor för närvarande i en skola i flyktinglägret al-Baddawi, berättar:
"De lämnade sällan sina kvarter i den norra delen av Nahr al-Bared. De var fåordiga och läste tidningar jämt. Vi talade helst inte med dem."
Han berättar vidare att de hösten 2006 "köpte lägenheter, hus och mark som låg mellan stranden och åkrarna. De satte aldrig upp några vägspärrar men de patrullerade till fots. De bar nya vapen som vi aldrig sett tidigare. De hade en del Kalasjnikovs, M16 och underliga granatkastare."
Alla flyktingar från Nahr al-Bared var överens om att männen från Fath al-Islam bar långa gallabias, långa skjortor som är vanliga i Pakistan, hade långt hår, långa skägg och var ofta maskerade.
"Inne i lägret förflyttade de sig på motorcyklar som ven genom gatorna med rasande fart."
Ahmad Abdullah, 31 år, berättar att alla deras fruar var helt och hållet beslöjade, bar även svarta handskar för att inte ens visa händerna. De hade tjocka gardiner för fönstren, ingen kunde någonsin få en blick av hur det såg ut hemma hos dem.
Ahmad berättar vidare att den libanesiska armén som hade posteringar i närheten visste om dem och visste exakt vilka de var. I månader gick de ut och in i flyktinglägret utan att någon någonsin besvärade dem med en fråga. Plötsligt, i februari i år, anade vi att allt inte stod rätt till. Den libanesiska armén byggde ut sina baser och förstärkte dem. Fath al-Islam medlemmarna rörde sig inte utanför sina kvarter och började bygga skyddsanordningar.
Ali al-Khateeb säger: "De arbetade aldrig men hade alltid massor av pengar. När de handlade prutade de aldrig. Köpte någon av dem kött började han med 20 kg och minst 4 kycklingar… Vid Offerhelgen offrade de en massa får, och delade ut köttet i grannskapet. Vi andra gick ihop, 3-4 familjer hade knappt råd med ett enda offer."
Han berättar att problemet blev kännbart för invånarna i flyktinglägret nar medlemmar från Fath al-Islam gick på de som drack öl och stoppade kvinnor som de tyckte var "inte tillräckligt påklädda".
"En gång kidnappade de en ung man som svor. De förde honom till sina kvarter och misshandlade honom. När de släppte honom beväpnade han sig och gav sig dit med sina släktingar och vänner. De blev skottlossning och skolorna stängde i två dagar.
Shawqi al-Haj, 40, berättar: "De vågade aldrig visa sig mitt inne i lägret. De andra organisationerna skulle aldrig ha tillåtit det. De var få, men alla var rädda för dem. Det fanns en och annan palestinier bland dem med majoriteten av dem var utlänningar. Bland dem fanns saudier och jemeniter som hade slagits mot amerikanerna i Irak. De var mycket annorlunda än vanliga Fatah milismän(palestinska Fatah). Men de gjorde aldrig annat än bevaka sina kvarter och sköt i luften ibland."
Ahmad Yassin, familjefar, tidigare granne med Fatah al-Islam i Nahr al-Bared, bor för närvarande i en skola i flyktinglägret al-Baddawi, berättar:
"De lämnade sällan sina kvarter i den norra delen av Nahr al-Bared. De var fåordiga och läste tidningar jämt. Vi talade helst inte med dem."
Han berättar vidare att de hösten 2006 "köpte lägenheter, hus och mark som låg mellan stranden och åkrarna. De satte aldrig upp några vägspärrar men de patrullerade till fots. De bar nya vapen som vi aldrig sett tidigare. De hade en del Kalasjnikovs, M16 och underliga granatkastare."
Alla flyktingar från Nahr al-Bared var överens om att männen från Fath al-Islam bar långa gallabias, långa skjortor som är vanliga i Pakistan, hade långt hår, långa skägg och var ofta maskerade.
"Inne i lägret förflyttade de sig på motorcyklar som ven genom gatorna med rasande fart."
Ahmad Abdullah, 31 år, berättar att alla deras fruar var helt och hållet beslöjade, bar även svarta handskar för att inte ens visa händerna. De hade tjocka gardiner för fönstren, ingen kunde någonsin få en blick av hur det såg ut hemma hos dem.
Ahmad berättar vidare att den libanesiska armén som hade posteringar i närheten visste om dem och visste exakt vilka de var. I månader gick de ut och in i flyktinglägret utan att någon någonsin besvärade dem med en fråga. Plötsligt, i februari i år, anade vi att allt inte stod rätt till. Den libanesiska armén byggde ut sina baser och förstärkte dem. Fath al-Islam medlemmarna rörde sig inte utanför sina kvarter och började bygga skyddsanordningar.
Ali al-Khateeb säger: "De arbetade aldrig men hade alltid massor av pengar. När de handlade prutade de aldrig. Köpte någon av dem kött började han med 20 kg och minst 4 kycklingar… Vid Offerhelgen offrade de en massa får, och delade ut köttet i grannskapet. Vi andra gick ihop, 3-4 familjer hade knappt råd med ett enda offer."
Han berättar att problemet blev kännbart för invånarna i flyktinglägret nar medlemmar från Fath al-Islam gick på de som drack öl och stoppade kvinnor som de tyckte var "inte tillräckligt påklädda".
"En gång kidnappade de en ung man som svor. De förde honom till sina kvarter och misshandlade honom. När de släppte honom beväpnade han sig och gav sig dit med sina släktingar och vänner. De blev skottlossning och skolorna stängde i två dagar.
Shawqi al-Haj, 40, berättar: "De vågade aldrig visa sig mitt inne i lägret. De andra organisationerna skulle aldrig ha tillåtit det. De var få, men alla var rädda för dem. Det fanns en och annan palestinier bland dem med majoriteten av dem var utlänningar. Bland dem fanns saudier och jemeniter som hade slagits mot amerikanerna i Irak. De var mycket annorlunda än vanliga Fatah milismän(palestinska Fatah). Men de gjorde aldrig annat än bevaka sina kvarter och sköt i luften ibland."
No comments:
Post a Comment