Mellan Beirut och Gaza

Jabra Ibarhim Jabra

I början av 1980-talet lärde jag känna en annan sida av mitt folk, av en slump. I min skola fanns en stor samlingssal som användes av en del av den palestinska eliten för möten. När de kom fylldes den stora parkeringsplatsen, hela skolgården och gatorna runt omkring med lyxbilar och slöa uttråkade chaufförer.

Jag stirrade på dem som samlades där med stora ögon. Det var så ofattbart för min tonårshjärna att dessa människor var palestinier som jag. Där stod jag i mina eviga jeans, mina gympadojor och min t-shirt och betraktade roat kvinnor i svindyra klänningar, komplicerade frisyrer, långa röda naglar och massor av smycken. De äldre kvinnorna var värst. De såg inte alls palestinska ut. Eller, rättare sagt, ingen av dem såg särskilt palestinsk ut. Egentligen såg de flesta av dem knappt mänskliga ut. I mina kretsar var deras uppenbarelser och attribut pinsamma, reaktionära och opraktiska. För att inte tala om frisyrerna som såg ut som något som en hund lämnat efter sig på deras huvuden.

Jag kände varken samhörighet med eller hat mot dem. De var bara som vilka andra tokiga främlingar som helst.
Jag behövde inte träffa dem så ofta. När det small, blev jag alltid kvar i Beirut, medan de flydde med flyg, båt eller bil. Till Amman, Paris, Cypern eller Dubai. Hela världen var öppen för dem. Jag hade ingenstans att ta vägen.
Men hur skulle det ha känts om jag svalt, om jag hade blivit invalidiserad av en krigsskada, eller om jag inte hade tillräckligt med pengar för att betala skolavgifter och böcker? Hur skulle det ha känts om jag då visste att tanterna besökte frisören för pengar som skulle ha gått till min utbildning? Eller om deras klänningar var betalda med medel som skulle räcka till medicin och sjukvårdsapparatur? Hur skulle jag ha reagerat om jag förstod att deras smycken införskaffats för pengar som skulle gå till återuppbyggnad av raserade hus i flyktinglägren? Eller till pensioner för invalidiserade?


Hur skulle de ha reagerat om jag ifrågasatte deras livsstil, och det som gav dem rätten att leva som de gjorde?

Skulle jag ha funderat på hur långt de skulle gå för att få behålla sina bilar, chaufförer och andra dyra vanor? De skulle inte skjuta på mig själva. De hade hela horder av andra fattiga palestinier som de kunde låta skjuta på mig.

Det som sker i Gaza idag, började i Beirut. För länge sedan. Det är vanliga, fattiga palestinier som gör upp med dem som inte vill släppa ifrån sig makten och kassakistan. Palestina är, för en del av oss, en förbannelse, en enda stor begravningsplats. För andra är Palestina en mjölkko.