Ahmad al-Nabulsi, Palestina
......
Just i dagarna kommer besked om att tjänstemän från EU förhandlat i flera veckor med Hamas i Gazaremsan.VILKA de där är sägs inte. Inte heller vilka organ de företräder. Från EU bedyras att något dylikt absolut icke skett men uppgifterna verkar ganska specifika.Frågan är vad som kan ha föresvävat EU i så fall?Kanske Turkiet.I den långa historien av bedrövliga västerländska interventioner i Västasien är kanske Turkiet ett av de få ljuspunkterna.Och EU stod för det ingripandet.När det islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet under Recep Tayyip Erdoğan gick mot en storseger i valet 2002 gjorde de turkiska militärerna min av att ingripa och stoppa alltsammans.
,
I det läget kom en harkling från Bryssel om att man nog borde respektera valresultatet, annars kunde frågan om Turkiskt EU-medlemskap dessvärre raskt bli mer komplicerad.Gudarna skall veta att Europa kallsvettades en hel del vid tanken på en islamistisk regering i Ankara.Å andra sidan…AKP bars fram av många miljoner väjare som var trötta på den rådande korruptionen och stagnationen. Rättvise- och utvecklingspartiet var av allt att döma ett moderat, islamistiskt parti. De hade en moralisk och religiös dagordning men utan att vilja dra en religiös tvångströja över hela samhället. (Även om de tjurade litet över de offentliga ölservningarna i Istanbul).
,
Det finns kristdemokratiska partier i Europa, då kan det väl få finnas ett islamistiskt parti i Turkiet? Går AKP över styr får väl turkarna rösta bort dem igen.Beskedet från Bryssel stod fast.Tja vad blev följderna Rawia? Flera och hittills nästan enbart positiva.AKP sitter fortfarande vid makten och fick under sommaren 2007 ännu större mandat.[ii] Ekonomiska och politiska reformer rullar på. Turkiet är hittills en av de få stora ljuspunkterna i området sydöst om Medelhavet. Och från vår synpunkt: det helt dominerande, och fullständigt legitima regeringen för 70 miljoner turkar råkar gilla Europa.Allt medan USA:s militärockupation förvandlades till ett blodigt kaos.
,
Vart vill jag komma nu egentligen?Kanske säga att det KAN ske vettiga ingripanden också. Om det bygger på folkrätt och respekt. Det få mig ibland att tro att Europa skulle kunna spela en vettig roll i Mellanöstern. Inte genom militärbaser eller interventioner utan i kraft av att vi utgör mellanösterns viktigaste handelspartner. Och genom att hjälpa inhemska reformrörelser på traven. I fallet Turkiet bygger allt till sist på att detta är vad turkarna själv vill.Det är något annat än den svärdet-av-stål-i-näven-av-järn som utgått från Washington DC.
,
Å andra sidan…Det är svårt att samordna Europas utrikespolitik.Först och främst av allt finns hela tiden Tony Blair-frestelsen som titt som tätt blir helt övermäktig för diverse premiärministrar. Lockelsen att bege sig till Washington och i ett slag tro sig kunna erövra en glänsande ställning genom att bli Vita Husets nya favorit. Det mörka suget av den militära makten. Drömmen om att i all fall få bli nummer två i Det Stora Imperiet.Blair har avgått som en ganska sjaskig och vanärad figur. Gordon Brown har tillträtt och verkar vara ifärd att avsluta Storbritanniens deltagande i Irakkriget. Det kommer att bli dödsstöten för The Special Relationship.
,
I Washington verkar man försöka odla den nytillträdde franske presidenten Nicolas Sarkozy som lämplig ersättare för Blair.Det är min tro att Sarkozy nog gärna skulle vilja spela den rollen. Hans uttalanden om Iran tyder på att han gillar tanken på att sätta stöveln på orientalers nackar…Om det bara inte var för att tvivlen börjat gry om hur mycket USA:s gunstlingskap egentligen är värt.Där någonstans står jag Rawia. Jag tror att Europa skulle kunna spela en riktig vettig roll. Frågan är bara hur många decennier det kommer att ta innan det sker.
”Exclusive: EU officials holding talks with Hamas” av Khaled Abu Toameh Jerusalem Post 29 2007.[ii] ”Storseger för AKP” Gert Holmerz / TT, i Svenska Dagbladet den 22 juli 2007.
,,,,,
Tack Klas!
3 comments:
Europa som nyliberal superstat under USA i vardande har inget att göra i mellanöstern det visar dess entusiastiska inställning till apartheidstatens folkmord på icke judar och fortsatta kolonialkrig inte minst.
En mera potent samarbetspartner vore då Ryssland som alltid haft historiskt goda förbindelser med muslimska länder både på handels och politisk nivå främst med icke-wahabitiska stater. Ryssland är (numera till skillnad från under Yeltzin) inte i händerna på sådana krafter som förespråkar "civilisationskrig" och "krig mot islam".
EU
Det finns ett mysterium här. Europa är märkligt passivt i mellanöstern. På samma sätt klagade nyligen Washington Post kolumnisten Jackson Diehl över att USA verkar nöja sig med att titta på inför utvecklingen i Turkiet.[i]
Långtifrån alla i Washington har varit nöjda med utvecklingen. En ledanden neokonservativ, Michael Ledeen klagade över att detta hotar att välta omkull ett väletablerat arrangemang för hur Turkiet styrs. Inom ledande kretsar har man varit allt annat än lycklig över vad som skett i detta stora och strategiskt viktiga land. Inför Irakkrigets utbrott ville biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz att de Turkiska militärerna skulle ingripa för att tvinga regeringen att bevilja USA genommarsch.
Den ordningen är helt enkelt mycket mer lätthanterlig och invand.
Mönstret verkar vara detta:
Turkiet: EU aktivt. USA passivt.
Mellanöstern: USA aktivt, EU passivt.
Får jag våga mig på att dela en spekulation med dig Rawia?
Det finns inga belägg iform av avtalsfördrag eller läckor men i mitt stilla sinne undrar jag om det inte har skett en uppdelning i intressesfärer här.
Bryssel får ”sköta” Turkiet. Washington får ”ta hand” om… tja allting annat. Persiska viken, Irak och… Palestina.
Det går naturligtvis inte att belägga Rawia, jag har inga riktiga bevis ändå verkar allt fungera på just det sättet. Turkiets gränser öster och söderut är i så fall skiljelinjen mellan vad Bryssel, respektive Washington går med på att låta varandra ”sköta” (perverst uttryck men det går inte att komma på något bättre för stunden).
I dagsläget tycker man sig också ana vilka som haft tur, respektive otur vid den uppdelningen.
Kommer man att få se ett mer energiskt uppträdande från Europas sida i mellanöstern i framtiden? Det kommer troligen att uppfattas som ett försök till inbrytning i USA:s ”sfär” och hotar att sätta elden i det allt vingligare transatlantiska förhållandet. Du kanske läste den där artikeln i Jerusalem Post jag hänvisade till. Om du tittade på kommentars sektionen märkte du kanske också att reaktionerna från många amerikanska läsare var hejdundrande. En föreslog visst att man skulle släppa en atombomb för varje delegation som EU skickar. Flera skränade om ”dolk i ryggen” på Amerika och Israel.
Jo jag vet. Det handlar inte om några auktoritativa röster utan om relativt anonyma insändare men de ger nog samtidigt en ganska god fingervisning om hur det amerikanska känsloläget faktiskt är i vissa kretsar. I synnerhet den kristna högern, the evangelicals, brukar reagera mycket negativt på allt som osar press mot Israel eller samförstånd med den muslimska ondskan.
Samtidigt frågar jag mig vad som kommer att ske när Turkiet blir fullvärdig EU-medlem. När den turkiska regeringe har säte och stämma i Bryssel och Strasbourg. Kommer den gamla demarkationslinjen att ligga fast då också eller MÅSTE den flyttas?
_________________________
[i] ”Muslim Democracy in Action” av Jackson Diehl, Washington Post den 27 augusti 2007
Den uppdelning som du föreslår kan mycket väl vara fallet. Den ende som just nu är något sånär aktiv i Sarkozy, men då mer som Blaris efterträdare som USA:s man i EU än något annat.
Jag ska fundera på det!
Det som blir klarare är att allt hänger samman just nu. Gaza, Nahr al-Bared, andra palestinska flyktingläger i Libanon, den slutliga lösningen som man hoppas lura Abbas att srkiva på! Allt är faktiskt orkestrerat från Washington. Schismen i Palestina mellan Hamas och Fatah, den i Libanon mellan Aun, Hizbullah å ena sidan och Seniora, Hariri å den andra...
Jag tror att vi inom loppet av ett par tre månader kommer att kunna se klarare.
Post a Comment