Ismail Shammout, Couple......
När min mormor gifte sig kom hon till vår by från en grannby på kamelryggen! Hon satt på en sorts bärstol med sidendraperier , på kamelryggen. Det är bara brudar som fick åka med en sådan prakt, åtföljda av folk till häst och tillfots.
Väl framme i byn hölls brölloppet i tio dagar och tio nätter! Delegationer och gratulanter kom och gick medan grytorna stod på elden, bröd bakades oavbrutet och dans varenda natt till gryningen.
Mormor berättade att min far som tioåring, i en av sådana bröllopsfester, smög sig bakom dansarna som dansade i långa rader och knöt ihop deras huvudbonader, både kvinnornas och männens, så hårt att alla var tvungna att ta av sig huvudbonaderna för att kunna lösa upp knutarna, när dansen var slut! Så man förstår att de inte led någon brist på underhållning!
När min mormor dog i år, åtföljdes hennes kista till begravningsplatsen av ett trettiotal bilar. Kvar i huset där begravningsföljet samlats, satt man och pratade i mobil och chattade och meddelade oss som var frånvarande allt som hände. Vilka kom, vilka gick, vem kunde lägga band på sin sorg och vem bröt ihop fullständigt. Och telefonerna flyttades från hand till hand, från den enda sörjande till den andra. Man sa hej, och grät tyst! Och så bad vi för hennes själ.
I natt satt jag och tittade på min kusin Ahmads bröllop. Ahmad var i sin mors mage när hans far avrättades på väg ut från Tall al-Zaatar! När jag såg honom sist var han en liten lintott med en ljusblå tröja och små söta jeans. Nu är han en vuxen man! Mörkhårig, såg jag, men ögonen är fortfarande gröna!
Och i hans bröllop blandades läder med genomskinlig chiffong, djupa dekoltage och bara ryggar med slöjor. Strass, paljetter, guld och silver. Det dansades friskt. Dansarna var mellan 4 och 80 år gamla. Orientalisk dans, disco och palestinsk folkdans om vartannat. Bruden bars in på en bärstol av rotting, av fyra män klädda i folkdräkt. Brudgummen kom buren av sina vänner! Det åts och dracks och det bolmade från vattenpiporna!
En enda av dem som närvarade vid mormors bröllop närvarade också på Ahmads bröllop. Farbror Abu Nazeeh. Tårarna föll när jag såg honom dansa. Han log som ett barn...
Och plöstligt slog det mig, att ett folk som kan känna en sådan glädje, som kan dansa och sjunga så, ett sådant folk går inte under! Ett sådant folk kan aldrig brytas...
Och så har de tänkt på oss ”frånvarande” och filmat alltihop... och postat DVD-skivor härs och tvärs över världen!
Väl framme i byn hölls brölloppet i tio dagar och tio nätter! Delegationer och gratulanter kom och gick medan grytorna stod på elden, bröd bakades oavbrutet och dans varenda natt till gryningen.
Mormor berättade att min far som tioåring, i en av sådana bröllopsfester, smög sig bakom dansarna som dansade i långa rader och knöt ihop deras huvudbonader, både kvinnornas och männens, så hårt att alla var tvungna att ta av sig huvudbonaderna för att kunna lösa upp knutarna, när dansen var slut! Så man förstår att de inte led någon brist på underhållning!
När min mormor dog i år, åtföljdes hennes kista till begravningsplatsen av ett trettiotal bilar. Kvar i huset där begravningsföljet samlats, satt man och pratade i mobil och chattade och meddelade oss som var frånvarande allt som hände. Vilka kom, vilka gick, vem kunde lägga band på sin sorg och vem bröt ihop fullständigt. Och telefonerna flyttades från hand till hand, från den enda sörjande till den andra. Man sa hej, och grät tyst! Och så bad vi för hennes själ.
I natt satt jag och tittade på min kusin Ahmads bröllop. Ahmad var i sin mors mage när hans far avrättades på väg ut från Tall al-Zaatar! När jag såg honom sist var han en liten lintott med en ljusblå tröja och små söta jeans. Nu är han en vuxen man! Mörkhårig, såg jag, men ögonen är fortfarande gröna!
Och i hans bröllop blandades läder med genomskinlig chiffong, djupa dekoltage och bara ryggar med slöjor. Strass, paljetter, guld och silver. Det dansades friskt. Dansarna var mellan 4 och 80 år gamla. Orientalisk dans, disco och palestinsk folkdans om vartannat. Bruden bars in på en bärstol av rotting, av fyra män klädda i folkdräkt. Brudgummen kom buren av sina vänner! Det åts och dracks och det bolmade från vattenpiporna!
En enda av dem som närvarade vid mormors bröllop närvarade också på Ahmads bröllop. Farbror Abu Nazeeh. Tårarna föll när jag såg honom dansa. Han log som ett barn...
Och plöstligt slog det mig, att ett folk som kan känna en sådan glädje, som kan dansa och sjunga så, ett sådant folk går inte under! Ett sådant folk kan aldrig brytas...
Och så har de tänkt på oss ”frånvarande” och filmat alltihop... och postat DVD-skivor härs och tvärs över världen!
No comments:
Post a Comment