Ett kollektivt självmord

Att israelerna stryker namn från sin lista över dödsdömda palestinier (listan som innehåller namn på eftersökta palestinier är faktiskt en dödslista och ingenting annat) därför att man i Shabak förstod att de inte var så farliga som man först trodde, och för att man vill koncentrera sina krafter och resurser på Hamasmedlemmar istället, är en sak. Men att de gamla rävarna i Fatah och de unga för den delen, inte genomskådar detta löjliga skådespel, gör ju att man vill gråta.

Är de så desperata? Att tro att det här är ett meningsfullt och allvarligt menat steg som Israel tagit för att återvända till den genomtäppta, bloddränkta "Vägkartan". Samtidigt som israelerna fortsätter bygga ut bosättningar och invadera palestinska städer och plåga palestineir som måste ta sig förbi vägspärrarna etc och i all evighet...

Det är inte för intet man börjar undra vad det är frågan om? Palestinska ledare sätter hela sin historia, sitt moraliska kapital, sitt namn och trovärdighet i ett från början förlorat spel. Tretton år efter Osloavtalet, tretton år av utarmning av palestinska områden, av utsvältning, expandering av bosättninar på bekostnad av det stora fängelset som de palestinska områden utgör, och bosättare som dagligen själ mark och rycker upp flerhundraåriga olivträd...

Det som Fatahledarna begår är självmord. Ett kollektivt sådant. Israel kommer inte att svika igen så som många befarar, för de har ju aldrig lovat något! De skäms inte för att låta alla förstå att hela världen ska dansa efter deras pipa och att de anser att allt är deras!

Ingen av dessa ledare inom Fatah kommer någonsin att ha något att säga till om. Men det som är värre är att ingen palestinsk ledare kommer någonsin att våga gå med på några fredsäventyr med en granne som är drabbad av både storhetsvansinne och sjuklig glupskhet som börjar likna kannibalism.