Ghassan, älskaren som berättelsen slukat...

Ghassan och Lamis, hans brorsdotter som följde honom i döden...

"Den lilla oljelampan" var en av de första böckerna jag läst som barn. Och tidigt förstod jag att det Ghassan Kanafani skrev, var inte hela historien. Det fanns alltid en annan historia bakom, det som inte blev sagt, men som var så angeläget, så flytande och ogripbart, att läsningen av boken var bara början på någonting annat.

Jag älskade boken för den utgick från att barnet var tillräckligt intelligent för att förstå att det inte handlade om någon oljelampa, utan om något mycket större. Vad det var, förstod jag långt senare. Den handlade om att bygga upp ett samhälle.

....

Det som ökade min förtjusning var att huvudpersonen var en liten flicka, som ärvde slott och rike efter sin far och som skulle få styra landet, om hon lyckades fånga solen och få in den i slottet. Och där gick hon och våndades. Att fånga solen! Att bära in den i slottet. Och där låg man och våndades själv och undrade hur det skulle gå till…

Ett par år efter det att jag läste boken, flyttade jag till flyktinglägret Rashidiye. Där fanns två eldsjälar, två män, Ali och Ghazi, som fick oss barn som kom från Tall al-Zaatar, att förvandla fasorna vi upplevt under massakern till teater som vi spelade tillsammans med andra barn. "Pjäsen" blev en sådan succé att vi fick spela den i staden Tyr flera gånger. Det ledde till byggandet av Ghassan Kanafanis kulturklubb i den gamla delen av lägret. Där fick vi en riktig scen. En scen där vi kunde spela teater och dansa. En egyptisk koreograf råkade befinna sig där som på beställning.
I rummen bakom scenen kunde vi byta om. Sidorum tiggde vi böcker för och byggde upp ett ansenligt bibliotek.

När vi inte hade föreställningar plockades stolarna bort och där hade vi pingisbord och annat. På väggarna hängde konstverk målade av lokala förmågor.

Men några månader senare, kom israeliska stridsflygplan och jämnade allt med marken. För mig flätades historierna samman i samma ögonblick som jag hörde att klubben bombats. Avrättning av Ghassan (en bomb i hans bil som dödade honom och hans brordotter) och den sönderbombade teatern tvingade mig förstå att den israeliska staten var inte bara ute efter våra kroppar. De ville ödelägga vår kultur, vår själ och vår identitet. Först chockades jag svårt. Sedan grät jag i månader. Den enda glädjen i mitt liv låg där i form av en grushög.

Men när det gäller Ghassan, kom de en aning för sent. Han hade redan skrivit "Tillbaka till Haifa", "Män under solen", "De sorgsna apelsinernas land" "Um Saad", "Säng nr 12 är död" och många andra berättelser, som lade grunden för nationella identitet. För vår syn på oss själva och sa oss en hel del om vägen ut. Den dagen man sprängde honom i småbitar, den 8 juli 1972 planterade man honom i vår medvetande. Man cementerade honom som en bärande vägg i varje palestiniers inre.

Ghassan, som rasade mot övergreppen redan i tolvårsåldern. Som brann och slogs för rättvisan med pennan, och betraktade den som ett gevär.

Arabiska Aljazeera sänder de närmaste dagarna en dokumentär "Älskaren som berättelsen slukat" , del 1 och 2. Ni som kan arabiska och har möjlighet, missa inte det. Ni som inte kan arabiska kan glömma! Jag kan inte tänka mig att någon svensk tevekanal intresserar sig för en författare som revolutionerat den moderna arabiska litteraturen.

Palestina, skrivet av Ghassan