Ghassan och Annie....
Beirut 1966-10-27
Kära Fayza...
Jag står nu, och betraktar från denna höjd, mitt liv. Jag ser det som ett öken, täckt med taggiga buskar, ensamhet, och det sträcker sig bakåt, in i det förflutnas kyla och in i framtidens, i all oöndlighet…
Det är som om jag försöker byta ut mitt hemland mot en kvinna. Har du i hela ditt liv känt till en nedrigare uppgörelse, en omöjligare en? Men det är precis det som sker. Det kan jag avslöja tydligt nu, som om det som hände, hände enbart som ett resultat av en blindgång som ledde hit, till detta slut.
I början försökte jag ersätta hemlandet med arbetet, sedan med familjen, med ordet, med våldet och till slut med kvinnan. Jag har alltid saknat verklig tillhörighet. En tillhörighet som ropar på oss när vi vaknar på morgonen: "Du har något i den här världen, så vakna nu!"
Känner du igen det? Fasaden höll på att rämna. Jag ville ju ha fast mark som jag kunde stå på. Vi kan lura vem som helst utom våra egna fötter. Vi kan aldrig lura våra fötter och förvänta oss att de ska stå på en tunn hinna av is som hänger i luften. Och nu: Jag var på väg, jag gick på de där tunna ishinnorna. Allt som jag hittills skrivit och sagt har sin upprinnelse i ljudet som dessa ishinnor gav ifrån sig, då de krossats, under de flyende fötterna.
En gång till, vad var det som hände? Det vet du inte. Nyheten överraskade dig lika mycket som den överraskade far. Men han kan inget göra. Han kan inte göra mig arvlös, efter det att hans förmögenhet tagits ifrån honom mot hans vilja. Han kan inte förbjuda mig att besöka hans hem, därför att jag valt att avstå självmant. Han kan inte heller kalla ner himlens vrede över mig. Jag har så mycket av himlens vrede att det räcker och överstiger det en enda man behöver… Han visste ju inte själv hur och varför. Men jag visste. Jag höll på att begå den enda goda mänskliga gärningen: Att finna mig en tillflyktsort.
Annie kom när jag just hade börjat, frivilligt eller motvilligt, att glida nerför ensamhetens leriga, lockande, attraktiva kulle. På morgonen, den dagen då jag bestämde mig att fria till henne, var jag på väg att fria till en annan kvinna. En kvinna till hälften rik, till hälften vacker, till hälften förälskad i mig, till hälften för ung för att vi ska kunna leva ihop. Den kvinnan var halva min väg mot fallet, och jag ville göra henne till min hållplats, så att jag kunde acceptera resan i sin helhet, senare, när jag nådde botten, långt ner i djupet, i glömskan.
Men så kom Annie den dagen som ett brev som är fullt med goda nyheter från en avlägsen plats. Då tog jag min tillflykt till henne, flydde till henne i något som liknar profetiornas ljussken, en sådan som ljuder inne i varje människa som finns på denna jord. Nu säger jag till dig: Hon var min flykt.
Fayza, hon befann sig på ett enormt avstånd från mig. Fem hela år tog det mig, att på heltid, fylla ut gapet som skiljde oss åt…
No comments:
Post a Comment