Fahd al-Hjailan, när färgerna blöderI några dagar har jag upplevt en fruktansvärd ångest. Så starkt att jag stundvis inte kan andas ordentligt. Händerna darrar. Jag kan inte sitta still. Och jag kan inte göra något vettigt... kan knappt avsluta en tanke...
Varför?
Därför att min engelske granne och hans fru har förvandlat min uteplats till ett litet paradis.
Blommor, klängväxter, rabatter och en liten bit gräsmatta… Skärmar, spaljéer, borra, spika, vattna.. och för varje ny blomma dör jag ännu mer…
Det enda jag ser är min första uteplats… i Tall al-Zaatar, mammas hundratals blommor… och döden som kom… och så min andra trädgård, och min tredje, min fjärde, min femte... och jag känner: inga blommor för mig...
Flera gånger har jag velat be Darren och Jeanette att lägga av, att låta min uteplats vara… men deras glädje och entusiasm över att få göra det hindrade mig varje gång… Och när de talade om vilka blommor som kommer att leva till nästa år rann tårarna… om blommorna lever till nästa år… om vi lever till nästa år…
10 comments:
Och jag har samma öde o känner den smärta :0(
kram på dig
Kram!
Jag hade i Sarajevo ute på gården en stor buske av röda rosor som klätrade sig upp till balkong.
Men balkongen hade andra blommor också, och vindruvor som klätrades på sidor av muren och taket att det skapade skönt skugga under varma sommar dagar.
Ehh... även idag när jag ser röda rosor tänker jag på min balkong som inte existerar länge. Massor av minne kommer tillbaka o man blev immun på smärta...
Man lärde sig leva med detta.
Det är konstigt det där, att ingenting väcker sorgliga minnen som rosor och blommor gör...
Doften är värst. Kommer ihåg en gång att jag kände doften av en ros, och bara var borta i några sekunder... 30 år tillbaka i tiden med allt som fanns och gällde då, inte här och nu...
det var faktiskt lite läskigt.
Jag hotade Darren att jag kommer säkert att ha mycket fuffens för mig när allt växer och man får lite privat, bakom buskarna...
Jo, Rawia, varför någonting så vackert väcker smärta..?
Jo, för att det som var vackert lämnade man mot sin vilja!
Man ville leva på sin gata, köpa grönsaker på sin torg eller plocka upp tomater från sin gård. Man ville aldrig lämna den smaken, lukten, alla dessa färger...
så blir det smärtsamt när man kommer ihåg hur vackert det var.
Man vet aldrig vad man hade tills man förlorar det.
Men du, vi är människor som har två liv (ett liv bakom och ett liv i en totalt annan dimension). Trots att man inte vill så, måste man erkänna att man blev mycket rik på det. Man lärde sig mycket mer om livet än andra och ibland känner jag som att alla människor runt om mig blev genomskinliga. Jag ser deras själar, tankar... Jag blev även någon som kunde säga en del saker i förväg (trots att jag inte är någon spåkvinna) :0)
När man vänder om, och ser saker & ting ur en annan perspektiv, då fattar man att man blev tusentals gånger mer utvecklad, med mycket mer erfarenhet än dom andra "vanliga". Och erfarenheter kostar! Glöm inte det! Ingen av oss har gått genom händelserna utan att betala först.
Dom andra människor inte har råd.
Dom blev "fattiga" att betala priset.
Jag är 35, men tro mig, ibland, känner jag att jag levde 100 år...
Konstigt, va..? :0)
Ja vet inte om jag håller med om att jag blivit rikare, Jag hade gärna fortsatt vara fattig och ha ett normalt liv fritt från rädsla, oro och sorg.
Det där med åldern stämmer, kände mig som 100 årig innan jag fyllde 20. Men det är bara en illusion... nu när jag är 41 undrar jag om jag levat över huvud taget...
Nej, Rawia, jag talar inte om riktig fattigdom & rikedom. Där talar jag om erfarenheter.
Efarenheter är enorm rikedom som du har möjlighet att ge till dina barn. Och med erfarenheter växer upp kunskaper också. Tänk om du hade ett liv enbart med det goda... Då skulle du aldrig vara den människa som du är idag. Empatikänsla, förstånd, instikter, allt detta kristaliseras och uvecklas genom livets goda o onda.
Andra människor saknar förmågor som du har utvecklat genom dina erfarenheter.
Sorg kommer ibland i drömmar och då har man svårt att äta och sova i 10 dagar efter en dröm som plötsligt fick påminna på smärta man gick genom...
Jag vet...
Man väntar hela tiden när det ska ta slut, när det ska sluta göra ont. Men sen fattar man att den smärta blev en del av dig, ditt liv, och man blir van vid den väska som fick man bära.
Och du vet, säkert, om någon annan fick uppdrag att bära samma väska som du, skulle man inte orka lyfta upp den som är så tungt.
Men du fick göra det..!
Du kan..!
Så betyder det att dina förmågor ligger på en helt annan nivå än dom andra.
Jag vet vilken sorts rikedom du talar om och det är också det jag talar om. Jag är hellre utan den rikedomen i alla fall. De erfarenheterna var väldigt dyrköpta och jag hade gärna varit utan dem. Men nu är det som det är. Jag vet faktiskt inte om man bli starkare av att vara med om så mycket hemskheter.
Jag läste en gång i tidningarna att kille fick begå självmord för att han har fått sparken.
Tänk...
Tänk hur svag människa kan bli! Tänk om han fick bära en av "väskor" som du har..!
Självklart att allt detta gjorde dig otroligt mycket stark, fast du är omedveten om det, kanske vill inte erkänna det för att du känner dig förkrossad, eller du har svårt att märka hur andra människor är svaga jämfört med dig.
Jag vill gärna höra att du började skriva om allt du upplevde...
Lovar, du kommer att gå på så sätt genom "självterapi" och få ut all smärta. Men du ska lämna bakom dig någonting som ska dina barn, barnbarn o barnbarns barnbarn uppskatta. Du ska vara deras hjälte, någon som dom ska alltid vara stolta över...
Tänk hur många generationer kan tala om din styrka, mod, stolthet! Och den flagga, har inte chansen faaan att bära vem som helst!
Du är kraft källa för många generationer... Hopp när man slutar att hoppas.
Vänd om... Du har mycket att ge till andra, och gör oss inte svikna!
Post a Comment